Biblioteken i Jämtland/Härjedalen

Lättsamt och underhållande berättar Anders Brodin om sitt umgänge med talgoxar, dessa smarta, läraktiga och märkvärdiga mesar, och om egen och andras forskning på arten.

En gång om året gör talgoxarna mig på extra gott humör. Det är när jag kliver ut genom ytterdörren en solig morgon tidigt i januari och hör vårens första förebud, en sjungande talgoxe. Sångaren har kanske inte ännu nått sin fulla styrka, men visst är det där, en tvåtoning filande ramsa, tita-tita-tita-tita. Lite entonigt i jämförelse med koltrastar, sånglärkor, rödhakar och andra sångekvilibrister kanske någon tycker, men faktum är att talgoxen har en av den svenska fågelfaunans allra mest komplicerade ljudrepertoarer. Den här typen av tidiga vårförebud är speciellt viktiga för oss som bor långt norrut. Snart är mörkrets och kylans tid förbi, nu väntar ljusare tider. En sådan mental vitamininjektion är väl precis vad man behöver när man stressar iväg till jobbet.